En blogg från SKL

SKL:s socialtjänstblogg

Konkreta förslag för att stärka skyddet för barn och unga inom den sociala barn- och ungdomsvården

Svårt att jobba tryggt med integration med den nya lagen

För några veckor sedan hade jag ett möte på Regeringskansliet för att diskutera den nya utlänningslagen som handlar om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Jag ser en stor utmaning med den, inte minst ur socialtjänstens synvinkel. Hur ska man kunna jobba tryggt med integration enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen när förutsättningarna är så oklara?

Den nya tillfälliga lagen träder med största sannolikhet i kraft den 20 juli i år. De barn, ensamkommande eller tillsammans med vårdnadshavare, som omfattas av den nya lagstiftningen är de som har lämnat in sin asylansökan efter den 24 november 2015, eller har hunnit fylla 18 år innan ett beslut har fattats.

Vid mötet på Regeringskansliet med en högt uppsatt tjänsteman framförde jag mina tankar om den nya lagen. Det svar jag fick var: ”Åsa, du har missuppfattat detta. Vi har samma integrationspolitik, det enda vi ändrar är migrationspolitiken. Du förstår lagen är tillfällig och när de tre åren gått så kommer de flesta få stanna.” Jag replikerade med att det är ju svårt att veta idag eftersom vi inte vet hur den politikiska situationen ser ut om tre år.

Det som var självklart för honom var inte lika självklart för mig. Jag frågade honom; ”Så du menar att socialtjänsten ska fortsätta jobba långsiktigt med de barn som kom efter 24 november 2015?”. Jag förklarade för honom vad jag menade. Att den nya lagen troligen kommer att innebära nya och svårare förutsättningar för socialtjänstens arbete. Socialtjänsten är skolad och duktig på att ta hand om och skydda de hjälpbehövande, men de behöver också rätt förutsättningar för att kunna göra sitt jobb bra. Barnen riskerar att hamna i kläm och givetvis kommer den att påverka förhållningssättet hos personalen.

Tjänstemannen hade inte tänkt i dessa banor men kunde förstå hur jag menade. Vi avslutade vårt samtal och han tackade mig för att jag upplyst honom om socialtjänstens funderingar och oro och han lovade att föra dessa tankar vidare.

Efter mötet har jag funderat över vilket förhållningssätt jag ska ha när jag möter socialtjänsten på mina resor i Sverige. Något som jag tycker är viktigt är att få veta är vilket stöd Sveriges socialtjänst, familjehem, gode män och skolpersonal behöver för att kunna utföra ett bra arbete under den här tiden då den nya lagen gäller? Hur kan SKL ge det stöd som behövs för att jobba långsiktigt trots denna osäkerhet?

Den stora utmaningen är hur socialtjänsten ska kunna jobba tryggt med integration enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen när förutsättningarna är så oklara? När ingen kommer att veta om ett tillfälligt uppehållstillstånd kommer att förlängas eller inte? När barn då får stanna på HVB under asylprocessen utan att bli behandlade som vuxna? Många menar att det blir svårt – för att inte säga omöjligt – att planera långsiktigt.

Oavsett intentionen kommer detta beslut att påverka hur vi kan och bör arbeta med ensamkommande barn och unga inom socialtjänsten.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Gästblogg av Kjerstin Bergman

Kjerstin Bergman, nationell samordnare för Barn och Unga på sektionen för vård och socialtjänst på SKL gästbloggar här om socionombristen.

Fokusera istället för att splittra

Socionombristen diskuteras flitigt i media. Läget är problematiskt och det är lätt att bli nedslagen. Därför är det viktigt att påminna om att det pågår ett engagerat arbete ute i kommuner och regioner för att komma tillrätta med situationen. Utspel från Akademikerförbundet SSR om att SKL vill sänka kompetenskraven i den sociala barn-och ungdomsvården riskerar splittring istället för att fokusera på huvudfrågorna. SKL är inte och har aldrig varit ute efter att sänka några utbildningskrav. Tvärtom.

Jag har varit ute på länsdialoger i nära nog alla län och den prioriterade frågan för flertalet är just personalförsörjnings- och kompetensfrågan. Många kommuner har exempelvis anställt administratörer som avlastning. Sammanställningen av det regionala utvecklingsarbetet 2015 visar att hälften av länen har lagt upp gemensamma introduktionsprogram för nya socialsekreterare. Det här är ett konkret exempel på fokuserat samarbete mellan lokal, regional och nationell nivå, med regionerna som ankare och Socialstyrelsen som draghjälp.

SKL vill ha ett tillfälligt andrum från socionomkravet. Detta för att kunna rekrytera och behålla personal med lämplig högskoleutbildning och skapa ordning och reda för att kunna stärka kompetensen. Ett problem är exempelvis att Socialstyrelsen i sina föreskrifter går längre än lagstiftningen och ställer högre krav på kompetens än vad man tycks göra på socionomprogrammen. Det saknas också enhetliga valideringsnycklar. Idag kan en person med samma meriter få besked av en högskola att det behövs komplettering med en termin, medan en annan högskola kräver ett par år på skolbänken. Så kan vi inte ha det och vi arbetar för att ändra på detta.

I handlingsplanen säger vi att socionomexamen är grunden, men att det inte räcker eftersom det är en generalistutbildning utan fördjupade kunskaper om barn. Det viktigaste för att stärka kompetensen är att få till är en gedigen vidareutbildning – med inriktning social barn – och ungdomsvård. Och för att garantera något robust måste den inordnas i högskoleförordningen (jämför sjuksköterskornas vidareutbildningar). Socialstyrelsen har just nu ett uppdrag att upphandla vidareutbildningar på 7.5 högskolepoäng till erfarna socialsekreterare och arbetsledare. Det är utmärkt – men det räcker inte. Risken finns att det blir ett tomtebloss. Så kan vi inte ha det, och vi arbetar för att få mer långsiktighet.

Men det är ingen quick fix, och det är inget ensamjobb att åstadkomma stabilitet och ökad kompetens inom den sociala barn-och ungdomsvården. Vi behöver arbeta på alla nivåer, lokal, regional och nationell, tillsammans med högskolor, fackförbund och intresseorganisationer. Och vi behöver hålla fokus för att inte förlora oss i sidospåren.

av Kjerstin Bergman

 

Dispenser behövs under en övergångstid

Personalsituationen inom den sociala barn- och ungdomsvården är ansträngd och det är svårt att rekrytera socionomer till myndighetsutövningen. En förändring kräver långsiktiga insatser, det är alla parter överens om. Men vad gör vi idag och imorgon för att klara situationen? En tillfällig dispens från föreskriften om socionomutbildning är viktig för att göra det möjligt att behålla och anställa medarbetare med andra, men ändå relevanta, utbildningar.

Trots behovet av konstruktiva lösningar har förslaget om tillfälliga dispenser bemötts av Akademikerförbundet SSR med en onödigt aggressiv retorik. Man väljer att missförstå förslaget och antyder att det handlar om en permanent förändring.

I verkligheten tror jag inte att vi står så långt från varandra.  Både SSR och SKL anser att det är viktig att förtydliga hur valideringen ska gå till för dem som saknar socionomexamen och har arbetat länge i den sociala barn- och ungdomsvården. I november fanns 450 obehöriga handläggare och chefer.  Vi vill verkligen inte att erfaren personal med akademisk examen ska lämna verksamheten, de behövs mer än någonsin på sin arbetsplats. Däremot vill vi veta vad som krävs för att de ska få sin behörighet.

Sedan i höstas har vi med framgång arbetat tillsammans med SSR för att hitta vägar för hur nyanlända, med motsvarande socionomutbildning från tredje land, ska kunna komma in i den svenska socialtjänsten i ett ”snabbspår” som innebär både praktik och utbildning.

Med erfarenheter från detta borde vi kunna diskutera en komplettering för redan anställda medarbetare.

Det pågår ett omfattande förbättringsarbete inom ramen för handlingsplanen ”Stärkt skydd för barn och unga”. Prioriterade frågor är personalomsättning, kompetensutveckling och arbetsmiljö.  Hälften av länen har redan byggt upp länsgemensamma introduktionsprogram för nyanställda och kompetensprogram i stort. Många kommuner anställer administratörer och andra yrkesgrupper som avlastning och arbetar med arbetstyngdsinstrument för att få en uppfattning om arbetsbelastningen. Vi ser en stor kreativitet och en stor vilja att åstadkomma en bra verksamhet för barn och unga.

Men mycket arbete kvarstår för att få till en stabil utveckling och här är en tillfällig dispens från socionomkravet viktigt för att ta tillvara och behålla de resurser som finns. Detta är långt bättre för barn och unga än att tjänster förblir vakanta eller att de besätts med tillfälliga och kostnadsdrivande konsulter.

Författare:
Kommentarer: 1
Kategori: Okategoriserade

Balansakt för det goda samhället

De fruktansvärda terrordåden har fått rädslan att krypa in i själva fundamentet av vårt samhällsbygge. Frågan om radikalisering påverkar oss allt oftare i vår vardag och beredskapen för hot och våld finns runtomkring oss.

En rädd människa vill agera. Fly eller slåss. En rädd människa klarar inte av att behålla komplexa sammanhang i huvudet utan förfaller till svartvita beskrivningar som polariserar verkligheten.

Det är paradoxalt eftersom vi nu – idag – skulle behöva både empati och intellekt för att klara de utmaningar vi står inför. Vi behöver utveckla förståelsen för den värld vi befinner oss i så att vi drar rätt slutsatser, och agerar på ett konstruktivt sätt.

Det är en balansakt på en tunn lina mellan hämndlystnad och vedergällning å ena sidan och kampen för ett humant samhälle där vi behandlar varandra så som vi vill bli behandlade själva å andra.

I denna balansakt har socialtjänsten ytterligare ett stort uppdrag; Kampen mot radikaliseringen. Vi vet att det är ett viktigt uppdrag. Sverige är efter Belgien och Danmark det land där högst andel personer har rest som stridande till Mellanöstern.

Det är ett uppdrag i en tid då socialtjänsterna är erkänt tyngda och trängda av nya gruppers behov, ökad statlig detaljreglering och neddragningar inom andra samhällssektorer. Ett utökat åtagande i arbetet mot radikalisering kräver ökade resurser tillsammans med kunskapsstöd. En rad juridiska frågeställningar kring hur socialtjänsten kan och får arbeta, samt vad som ligger inom socialtjänstens uppdrag, behöver klargöras. Även i de fall insatser ligger inom socialtjänstens uppdrag, kräver arbetet med bland annat religiös fundamentalism nya typer av kunskaper.

En av insatserna från regeringens sida är att Socialstyrelsen har fått ett regeringsuppdrag att utarbeta stöd för socialtjänsten i ärenden som rör våldbejakande extremism. Uppdraget ska slutredovisas i maj 2016.

SKL välkomnar Socialstyrelsens arbete, men betonar att socialtjänsten bara är en av många aktörer. Socialtjänstens grunduppdrag avser vård för individer med särskilda behov och utgår från ett familjeperspektiv, inte samhällsskydd. Lagstiftningen måste tydligt avgöra vem som har ansvar för vad, så att juridiska eller organisatoriska mellanrum inte lämnas utan åtgärd i hopp om att socialtjänstens goda vilja träder in för att göra en insats där ingen annan tar ett tydligt ansvar.

Vi välkomnar också Röda Korsets nationella stödtelefon som öppnade nyligen dit allmänhet och profession kan vända sig för att få information, råd och stöd i frågor som våldsbejakande extremism.

På individnivå är radikaliseringsprocessen en komplex process som kräver vår närvaro och vårt engagemang för att vi ska kunna identifiera och motverka den.

Jag är övertygad om att det öppna och demokratiska samhället kommer att överleva även detta. Men det kräver att vi står upp för det och bekämpar rädsla och dumhet med empati och tankeverksamhet.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Är det någon som klarar det så är det socialtjänsten

På tåget mot upptakten i Gävleborg infinner sig äntligen orden för något jag upplever starkt. Att det trots den enorma belastningen och rapporter om att många går på knäna just nu finns så mycket hopp. Jag tänker – är det någon som kan klara av en kris så är det socialtjänsten.

Jag och min kollega Kjerstin Bergman har varit på Gävleborgs upptakt i arbetet med SKL:s handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Representanter från nära nog alla kommuner i länet, chefer, politiker var på plats med en energi och glädje som smittade

Det är ju lite märkligt trots allt. Resurserna är fortsatt knappa, personalsituationen är tuffare än någonsin och det är även läget med nyanlända och ensamkommande. Samtidigt finns det ett ”jävlar anamma”. En energi som spirar ur engagemang. En glädje och stolthet över att presentera allt det utvecklingsarbete som är på gång i kommunerna och i regionen.

Flera vittnar om den förankring och det stöd för förbättringsarbetet som finns i regionen, inte minst genom den regionala utvecklingsledaren. Stödet har funnits länge – men har nu fått en extra skjuts i och med det nationella fokus som finns på socialtjänstens arbete.

IFO-chefen Lars Lodin satte ord på det vi alla kände; ”Det är nu eller aldrig vi har möjlighet att utveckla verksamheten”.

I Gävleborg är de otroligt duktiga på att vidareutbilda och introducera socionomer. Några kommuner samarbetar med högskolan i ett trainee-program som underlättar rekryteringen och inskolningen av nyutexaminerade. För anställda finns kompetensutveckling och stöd i samarbete med högskolan med utbildning för de som arbetat längre och för familjehemssekreterare. Det skapar en utvecklingspotential som uppmuntrar medarbetare att stanna. De kompetensutvecklingspengar de har fått från staten använts på ett enastående sätt.

Just introduktion och kompetensutveckling är en nyckelfråga för att åstadkomma en stabil social barn och ungdomsvård – och det är också en av de huvudfrågorna i SKL:s handlingsplan kopplat till flera konkreta förslag.

Det bestående intrycket av våra resor runt i landet är energin och kompetensen. Man har valt olika angreppsvinklar. Umeå har exempelvis utvecklat en första linje som sätter in bistånd snabbt och har verkligen hittat en nivå att utreda i tillräcklig omfattning.

I Västerbotten har de också gjort en spännande studie kring hur det är att jobba i glesbygd.

Här i Gävleborg kommer man att fortsätta jobba med samverkanslösningar över kommungränserna för rekrytering av familjehem. Oftast är det de större kommunerna i ett län som har musklerna.

Jag tror att det var Bamse som sa att man ”måste vara snäll mot de små om man är stor och stark själv” – men när det gäller att få tag i familjehem så får vi inte glömma att det är precis tvärtom. Här sitter de mindre kommunerna ofta på en guldgruva med fler möjligheter att hitta familjehem än de stora kommunerna. Det jag känner är hur mycket jag beundrar dessa människor och vad de åstadkommer även när det är kris. De mobiliserar och växer med uppgiften. En upplevelse som kan få nackhåren att resa sig.

Jag känner en stor glädje och stolthet inför det arbete som nu är igång på olika sätt och på olika nivåer och jag är övertygad om att om det är någon som klarar av detta så är det socialtjänsten.

 

En karta efter verkligheten

Det finns ett Trelleborg före den 23 september. Och ett efter. När jag lyssnar på Cecilia Lejon som beskriver vad kommunen har gått igenom de senaste veckorna är det samtidigt en beskrivning av ett Sverige före flyktingkrisen – och ett efter. En sak är säker. Vår verklighet har förändrats.

Jag trodde att jag visste vilken verklighet Trelleborg levde i. Men efter mitt besök i Malmö där jag träffade representanter från kommuner i Skåne har min bild fördjupats. Jag måste säga att jag är ödmjuk inför den uppgift de – och vi – står inför.

Cecilia Lejon, chef för arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg berättar hur Migrationsverket ringde upp kommunen den 22 september och meddelade att Trelleborg nu blivit en ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn. Dagen efter kommer de första 60 ensamkommande barnen.

Kommunledningen riggar omgående och flera nyckelfunktioner som kommunikation, Räddningsverk och säkerhet involveras. Vikten av kommunikation förstår man tidigt – inte minst behovet av medborgardialoger. Idrottshallen kommer ju kanske inte att vara tillgänglig nu när den behöver användas till nyanlända.

På natten den 23 september kommer ytterligare 60 barn. Under de närmaste veckorna anländer totalt 1818 ensamkommande barn. Den yngsta – en 2-åring har rest utan några anhöriga med sig. Färjorna till Trelleborg anländer nu 5 till 12 gånger per dygn och personalen har ständig beredskap.

Jag är djupt imponerad av det oerhörda arbete Trelleborg gör. Man har på kort tid upprättat 23 boenden och utökat från 80 anställda till 320 personer. Det är ett rörande viktigt arbete med ett enda fokus, att skydda barnen.

I en situation som denna befinner vi oss i en akut krissituation där kommunerna måste – och kommer att – bryta mot gällande lagstiftning.

Ett av de stora problemen är att många barn och unga försvinner. Kanske på grund av transit. Kanske på grund av att de reser till anhöriga. I värsta fall för att de fångas upp av människor som sysslar med droger, kriminalitet eller prostitution.

Här måste Migrationsverket prioritera att registrera de ensamkommande barnen. Idag går det alldeles för långsamt vilket betyder dels att vi inte har koll på barnen dels att barnen fastnar i ankomstkommunerna.

Framför oss ligger också de långsiktiga frågorna. Vad kommer detta att innebära för skola, tandvård, socialtjänst och beredskap inför att ta hand om psykisk ohälsa? Vad kommer det att innebära för arbetsmarknaden, SFI-undervisningen och bostadsfrågan?

Vår verklighet har förändrats för alltid. Nu är det dags att vi ritar en ny karta. Jag är övertygad om att det kommer att lära oss mycket nytt – och vem vet – ur denna krissituation kan det kanske också skapas helt nya lösningar.

Nu är vi igång

Det var en förväntansfull, närmast förtätad stämning i Folkets hus på Järntorget när det första upptaktsmötet för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården hölls i Göteborg den 18 september. ”Det känns som att möjligheterna är större än någonsin när det gäller att förbättra den sociala barn- och ungdomsvården”, sammanfattade en av deltagarna i slutet av mötet.

Ett konkret regionalt och lokalt arbete med konkreta förslag Med en färdig handlingsplan står vi nu inför ett långtgående förändringsarbete där syftet är att förbättra situationen i den sociala barn- och ungdomsvården. Vi har 44 förslag riktade till stat regioner, kommuner och inte minst till oss själva på SKL. Nu behöver vi få till förändring. Konkret förbättring. För att omsätta handlingsplanen i handling spelar regionerna och de regionala utvecklingsledarna en oerhört viktig roll för kvalitetssäkring och effektivitet. Alla kommuner ska inte behöva uppfinna hjulet. Den kunskap som kan dela ska delas.

Intressanta jämförelser i Göteborg På mötet i Göteborg fanns även den nationella samordnaren Cecilia Grefve, Räddningstjänsten och närmare 80 chefer och socialsekreterare på plats. Aktuellt förbättringsarbete i Göteborgsregionen presenterades av Anne Forssell, Lena Ernst Lagergren och Britta Timan. SKL:s handlingsplan presenterades av Kjerstin Bergman, nationell samordnare Barn-och unga satsningen tillsammans med John Nilsson, förhandlare på SKL:s arbetsgivarpolitiska avdelning.

En panel med chefer från socialtjänsten, medarbetare från räddningstjänsten och representanter från Socialhögskolan fick reflektera över det som sagts. Det blev en hel del intressanta jämförelser, bland annat vad gäller skillnaden på kort- eller långvarigt stresspåslag och hur omvärlden betraktar de insatser som görs. Reflektionen från räddningstjänsten var att socialsekreterarens vardag innehåller komplicerade ärenden som ofta är svåra att mentalt lägga ifrån sig efter arbetet.

Fler upptaktsmöten på gång
Förberedelse är viktigt i ett konstruktivt förändringsarbete. Regionala upptaktsmöten kan vara ett bra sätt att planera, motivera och synkronisera gemensamma ansträngningar. En rad sådana möten är redan planerade i olika län under hösten.

 Nästa upptaktsmöte är i Stockholm, därefter besöker vi Västerbotten. Vi kommer att lägga ut fortlöpande information på våra sidor ”Stärkt skydd för barn och unga”.

Besök oss gärna där och hör av er!

Det viktigaste vi har är våra barn.

Jag heter Åsa Furén-Thulin. Jag jobbar på SKL och är sektionschef på avdelningen för vård och omsorg. I den här bloggen kommer jag att diskutera och reflektera över barn- och ungdomsvården.

Under det senaste året har vi på SKL tillsammans med förtroendevalda, människor som arbetar i verksamheten, fackförbund och experter arbetat fram en omfattande handlingsplan för att förbättra den sociala barn- och ungdomsvården i Sverige. Det är den handlingsplanen kommer att vara i fokus här på bloggen.

För att du som läsare ska kunna skapa dig en uppfattning om hur bloggen och vad du kan förvänta dig kanske det kan vara intressant att veta hur jag är som person. Så, vem är då Åsa?  Jo, jag är socionom och har arbetat länge inom politiskt styrda organisationer, bland annat som socialsekreterare, socialchef och verksamhetschef inom socialtjänsten.
Som person tror jag att många skulle beskriva mig som drivande och uthållig.

Att coacha andra och lyssna tycker jag om men samtidigt räds jag inte att säga vad jag tycker. På min fritid tycker jag om att läsa, träna och umgås med familjen.

Men, nog om mig – nu ska jag börja skriva om det viktigaste vi har – våra barn.

skl logotyp