En blogg från SKL

SKL:s socialtjänstblogg

Aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

Tolkning av domar leder helt fel för människor i behov av personlig assistans

Efter ett antal domar i Högsta förvaltningsdomstolen om personlig assistans har Försäkringskassan omtolkat sina beslut kring personlig assistans, något som har lett till förödande konsekvenser för personer som tidigare fått hjälp men som nu plötsligt står utan. Något måste göras, och det snabbt.

Försäkringskassan har det senaste åren tolkat och ändrat sitt agerande efter högsta förvaltningsdomstolen domar angående personlig assistans, vilket har lett till att de ändrat sin praxis som funnits de senaste 20 åren. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har tillsammans med flera andra reagerat på detta.

Den senaste domen som försäkringskassan nu tolkar helt annorlunda än SKL handlar om ”Ställtid mellan insatser”, något som kan få förödande konsekvenser. Jag skulle vilja påstå att det leder till att personlig assistans för vissa brukare övergår till att bli enbart hemtjänst med punktinsatser. Tack och lov har regeringen föreslagit nedanstående förändringar, vilket SKL ser som positivt. Tyvärr hjälper inte detta de personer som redan fått sin assistans indragen.

*Ett nytt lagförslag där kommunerna ska se till att ingen faller mellan stolarna när de får avslag från Försäkringskassan
*Ett lagförslag där regeringen föreslår att återställa ordningen vad gäller väntetid och beredskap
*Att stoppa Försäkringskassans omprövningar fram till att LSS-utredningen kommit fram till sina slutsatser.

Vad har de tidiga domarna fått för konsekvenser?
Konsekvenserna är stora och genomgripande för personer med behov av egenvård eller exempelvis sondmatning. Om det bland dessa barn, unga eller äldre finns andra grundläggande behov övergår vården till kommunen, som fortsätter insatsen. Men för exempelvis barn som enbart är i behov av övervakning av att en track inte hamnar snett så att barnet kvävs är inte LSS tillämpligt utan då hamnar ansvaret på landsting/regioner. Det innebär att om kommunen ska hålla sig inom lagstiftningens ramar så hamnar dessa barn inom landstinget och regionernas försorg, vilket kan leda till att vi kan ha ett barn med track liggandes på sjukhus i flera år.

Detta går helt emot den riktning som de flesta andra aktörer vill se idag, nämligen en nära vård som kan utföras i hemmiljö.

De nya tolkningarna Försäkringskassan ser sig nödgade att göra skapar osäkerhet och oro hos brukare, anhöriga samt handläggare. Vid en undersökning SKL gjorde där runt hälften av Sveriges kommuner, landsting och regioner svarade kom flera dilemman upp, bland annat:

*Huvudmännen hamnar i olösliga problem när de ska hålla följa lagstiftningen.
*Det är olika syn på vad som är egenvård mellan landsting och kommun.
*Kommuner tvingas bygga nya gruppbostäder för små barn för att säkerhetsställa säker vård.
*Personer i behov av hjälp har behövt flytta hemifrån till särskilda boenden/korttidsboende, som är bemannat med sjuksköterskor och undersköterskor dygnet runt, för att säkerställa säker vård.
*Allt detta leder i sin tur till kostnadsökningar för huvudmännen.

SKL har tydliggjort både till regering- och riksdag att:
*Domarna har skapat stor oro hos personer som är beroende av assistans. Det är mycket angeläget att konsekvenserna utreds och åtgärdas.
*Staten bör bli ensam huvudman.
*Hälso- och sjukvårdslagen måste ändras så att gränssnittet mellan sjukvårdshuvudmännen blir flexibelt och modernt.
*Staten ska ersätta de kommuner som fått ta över de personer som förlorat sin assistans och där kommunerna täcker upp med andra insatser fram till att den nya lagstiftningen är på plats.
*Landstingens ökade kostnader, som beror på långa vårdtider måste ersättas.

Jag vet att många av Sveriges kommuner och landsting/regioner försöker lösa problemen på ett pragmatiskt sätt i väntan på ny lagstiftning och ni är verkligen värda en eloge för ert arbete. SKL har oavbrutet framfört det orimliga att staten med Försäkringskassans hjälp, monterar ner en rättighetslag och skjuter över olösliga problem till kommuner, landsting och regioner och inte minst redan ansträngda anhöriga. Därför gläder vi oss åt att Regeringen äntligen har lyssnat på alla de som gjort sin röst hörd i en svår men viktig debatt.

Tack till alla er!

Text: Åsa Furén-Thulin

 

 

 

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

”Vi behöver en kvalitetssäker och kunskapsbaserad socialtjänst”

 

Socialtjänsten vill öka kunskap och stärka kvalitet vad gäller förebyggande stöd och insatser till samhällets mest utsatta. För att det ska bli möjligt behöver vi kunna samla in personnummerbaserad statistik nationellt.

Socialtjänsten möter barn som far illa, multisjuka äldre, människor med missbruksproblem, hemlösa med flera. Vilken hjälp de får och nyttan av insatserna vet vi väldigt lite om. Avsaknaden av lagstöd som tillåter registrering och sammanställning av personuppgifter för uppföljning och kunskapsutveckling är en stor orsak till den bristfälliga kunskapen. Hur kan vi då skydda barn och unga med allra störst behov? Eller höja livskvaliteten för personer med funktionsnedsättning? Det är dags att tänka om. Vi måste få samla in nationell statistik för att höja kunskapen om socialtjänstens verksamheter. För att kunna göra det krävs lagändringar.

I fredags (15 september) kom vi tillsammans med brukarföreningar, facken och branschorganisationer med en gemensam debattartikel i tidningen Socionomen. Vi vill kunna följa upp resultaten av de insatser som ges våra brukare så vi kan se om det vi gör ger rätt stöd och nytta. Vi som låg bakom artikeln var: Akademikerförbundet SSR, Famna, Maskrosbarn, Riksförbundet Attention, Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa, Likabehandling, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, Förbundsordförande, Svenska Vård, Vision, Vårdföretagarna Almega.

En förutsättning för att se vilken nytta hjälpen ger
Tillsammans gjorde och gör vi det här gemensamma och angelägna uppropet då vi anser att det är avgörande för vidareutvecklingen av socialtjänstens insatser. Som lagen är skriven nu begränsas möjligheten att nationellt samla in personuppgifter från kommunernas socialregister. Det innebär att vi inte kan få en samlad bild över vilken hjälp människor i svåra situationer får eller se hur jämlik vården och omsorgen är eller hur den skiljer sig mellan kommuner runt om i landet.

Frågan om integritet är ständigt återkommande i diskussionen om behandlingen av personuppgifter. Det är naturligtvis en viktig aspekt att beakta men vi ser inte att det ena behöver utesluta det andra. Vi kan fortfarande värna om den enskildas integritet och samtidigt följa upp det stöd som ges. På samma sätt som det redan görs inom hälso- och sjukvården. De har helt andra förutsättningar för att arbeta kunskapsbaserad, där de har personnummerbaserad statistik till stöd för uppföljning, forskning och utveckling. Så varför finns inte samma möjligheter för socialtjänsten? Gör vi skillnad på människor som behöver sjukvård och familjer som behöver socialtjänstens vård? Tänk om hälso- och sjukvården skulle sätta in stöd och insatser trots dålig kunskap om effekterna.

Som Kjerstin Wigzell uttryckte redan 1999 i DN debatt” Det måste på sikt bli lika självklart för den unga flicka som misshandlas av sina föräldrar som det idag är för den patient som drabbas av hjärtsvikt”. Vi kan bara instämma. Det är dags att flytta fram positionerna för socialtjänsten.

https://skl.se/tjanster/press/debattartiklar/debattartiklar/lagandringkravsforenjamlikochkunskapsbaseradsocialtjanst.13347.html

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Nyanlända får jobb i Sunne

Det talas idag mycket om vilka problem flyktingvågen skapat. Att vårt samhälle ”inte klarar uppdraget”. Även i politiken är tongångarna sådana. Det sorgliga är att det verkar som om vi bara kan se ett perspektiv i taget. Det jag saknar är de berättelser vi får när vi besöker avfolkningskommuner där många har sett flyktingarna som en möjlighet, ur ett rent egoistiskt perspektiv. Utan att på något sätt förringa utmaningarna tänker jag dela med mig av ett sådant exempel. Sunne.

Kanske sattes förutsättningarna redan innan den ”stora” flyktingvågen för hur det skulle gå sen, vem vet? Men 2014, när det första flyktingboendet skulle öppnas i Sunne höll dåvarande socialnämndsordföranden Gunilla Ingemyr ett brandtal i fullmäktige. ”Sunne ska bli bäst i Sverige på att ta emot flyktingar” sa hon. Talet var förebådande. Ett år senare stod Sunne inför den största flyktingvåg de upplevt när 1300 asylsökande placerades i kommunen med drygt 13 000 invånare.

”Jag minns det talet”, berättar Kristina Lundberg på enheten för Näringsliv och tillväxt. ”Det gav mig gåshud och jag tror att det var ett viktigt avstamp för allt som hände sen”.

När 100 ensamkommande kom under hösten 2015 ställde invånarna upp och ordnade 60 nya familjehemsplatser på kort tid. En familj öppnade sitt hem dagen före julafton.

Sunne är en kommun som har jobb men saknar arbetskraft till ett brett näringsliv där 72 procent av jobben inte kräver akademisk utbildning. Det som hände var att Sunne tidigt förstod att de asylsökande som kom 2015 var en tillväxtresurs. Kristina berättar hur de åkte till flyktingförläggningen och tog reda på vilka kompetenser det fanns där. Sedan dammsög man kommunen på praktikplatser. Med 150 praktikplatser skulle alla som ville få möjlighet att komma ut i arbetslivet. Tanken var att se till att asyltiden skulle bli en aktiv förberedelsetid med målet att när den asylsökanden väl fått uppehållstillstånd skulle man ha lagt jobbet för att kunna gå ut i jobb.

Idag har Sunne fått förstärkning bland annat från AMIF (Asyl-, migrations och integrationsfonden) för att fortsätta arbeta enligt modellen i projektet ”Connecting people”. Nour Aghy som är projektledare kom som asylsökande till Sunne 2014. Idag talar hon flytande svenska och hon arrangerar möten om livet utanför förläggningen för de 350 personer som fortfarande bor där. ”Connecting people betyder en effektiv väntetid” säger Nour och betonar hur viktigt det är, inte minst psykiskt att få någon form av sysselsättning under asyltiden.

När de asylsökande sedan ska ut på praktikplatserna följer man upp hur det går och finns till hands när det uppstår missförstånd eller frågor. Det är målmedvetna insatser under väntan på uppehållstillstånd.

Arbetet har gett imponerande resultat. 69 procent är sysselsatta efter den tvååriga etableringstiden. Detta placerar Sunne på en andraplats i Sverige. Ur ett större perspektiv kan vi fråga oss om vi ens själva kan leva upp till den siffran när det gäller våra svenskfödda gymnasieungdomar? Kommer 69 procent vara i utbildning eller arbete när de lämnat gymnasiet?

Och det finns fler exempel på kommuner i framkant som satsar, och där flyktingar integreras. Flen, Växjö, Sala, Trelleborg, Botkyrka, Upplands Väsby, Olofström, bara för att nämna några. Kommuner vars självkänsla vuxit av att de har lyckats hantera en ovanligt påfrestande situation.  Invånarna har mobiliserat och ur det kommer – tillväxt.

Glöm att det var bättre förr

Den 2 juni tog min son Kalle sin socionomexamen vid Örebro Universitet. Många skulle säga att han går i mammas fotspår. Jag skulle säga att det gör han inte alls  för Kalle går verkligen sin egen väg. Dessutom är han mycket mer förberedd än vad jag var när jag gick ut socialhögskolan 1986 på samma universitet. Mycket har förändrats till det bättre under dessa år det vill jag lova.

Jag har följt Kalles utbildning, sett hans kurslitteratur, läst många av hans inlämningsuppgifter, haft otaliga diskussioner utifrån hans föreläsningar och dessutom har jag  hört honom stolt berätta om sin praktikplats i den sociala barn- och ungdomsvården i Örebro kommun. Där blev han en i gänget, fick medverka på utbildningar och ta ansvar för ärenden med ett bra handledarstöd. Det jag har sett är en socionomutbildning med hög kvalitet där praktiska inslag från verkligheten har varit ett stående inslag.

Jag har dock mött många socialchefer under åren som drömmande och nostalgiskt tittat tillbaka på 80- och 90 talets socionom- utbildningar. De har tyckt att de varit så mycket bättre. Jag kan dock med säkerhet säga att hade jag fått den förberedelse och kunskap som Kalle nu fått hade jag klarat övergången mycket bättre till yrkeslivet när jag gick ut 1986.

Det vi socialchefer glömmer när vi idealiserar dåtidens utbildningar och hur förberedda de examinerade var är de stora förändringar som skett inom yrket. Idag är verksamheten specialiserad, detaljreglerad, evidensbaserad och till viss del också privatiserad. En del förändringar har  varit  positiva men inte alla. Vi har i vår iver att likna den privata marknadens sätt att arbeta infört ex New public management i ett komplext  kommunalt system. Många av reformerna har självfallet varit nödvändiga som evidens, systematisk uppföljning  och forskning utifrån Kerstin Wigzells upprop på 90-talet men en hel  del har blivit fel. Det har blivit viktigare att följa reglerna än att göra rätt saker för dem vi är till för och det har uppstått en ängslighet inom hela kåren. En del av det här har kommit från staten men en hel del har vi kunnat påverka själva.

Jag tycker ändå att Sveriges socialtjänster, deras chefer och politiker är modiga, självkritiska och kloka. De har gjort sin analys. Vad de ser är att det behövs en del hjälp från staten i form av mindre detaljreglering, bättre lagstöd att arbeta riktat förebyggande men också vidareutbildning/specialistutbildning på nationell nivå  och trainee program samt statligt ekonomiskt stöd i att snabbare öka teknikanvändningen.

De ser behovet av att samarbeta och kämpar för lättare former för avtalssamverkan. De regionala stödstrukturen behöver lagregleras och finansieringsprincipen bör gälla så att mellanstora  och små kommuner är garanterad stöd i implementering av kunskapsutveckling.

Det jag är mest stolt över är modet  att se vad de själva kan förändra. Många av landet kommuner är också inne i en  förändringsprocess där de förändrar sina arbetssätt i hela verksamheten.

När två av klassens favoritlärare, Jurgen Degner universitetslektor och Helen Lindström Universitetsadjunkt vid Kalles examen talade till de blivande socionomerna imponerade deras tal djupt på mig. De förmedlade bilden av ett värdefullt, roligt arbete där de kommer oerhört mycket från klienterna. Det är ett arbete som är omväxlande,  viktigt och ibland svårt där mod, empatisk förmåga, kritiskt tänkande och tro på brukarna/klienterna är några av de viktigaste hörnstenarna. Dem gav verkligen de nya studenterna en nyanserad och fin bild av en god framtid i ett kommande arbetsliv.

Så upp till kamp som vi sa på 70-80 talet, alla chefer och politiker i socialtjänsten! Glöm att det var bättre förr! Nu blickar vi framåt och bygger framtidens socialtjänst. Nu fortsätter vi vara modiga och se vad vi själva kan åstadkomma för att åter igen bli en kreativ och stimulerande arbetsplats dit våra nyutexaminerade socionomer söker sig och vill stanna.

Ha nu en riktigt härlig och avkopplande sommar !

Dags att öppna våra hjärtan för dem som byggt vårt samhälle

Undernäring är ett område där vård och omsorg ofta får kritik och det med rätta. Men att därifrån hävda att 75 000 äldre i Sverige är allvarligt undernärda och att 15 000 av dem riskerar att dö inom en nära framtid, det är siffror vi inte känner igen.

Geriatrikern Yngve Gustavsson gästade under våren programmet Gomorron Sverige där han sa: ”Vi vet att mer än hälften av de gamla på svenska äldreboenden är undernärda. Det betyder att 15. 000 personer i äldrevården svälter ihjäl”. Han nämner dock att det har blivit lite bättre de senaste tio åren, men att problemet fortfarande är gigantiskt.

Senior alert är ett kvalitetsregister där personal som arbetar med sköra och sjuka äldre får stöd i att på ett systematiskt sätt förebygga just undernäring.  Vid konstaterad risk ska en orsaksanalys genomföras och förebyggande insatser sättas in. Personens vikt följs upp regelbundet för att veta om åtgärderna ger resultat.

Det är stor skillnad mellan att ha risk för undernäring och att vara undernärd. En person med låg vikt behöver inte vara undernärd och en överviktig person kan vara undernärd. Nationella bedömningar avseende undernäring görs inte idag. Därför är det inte möjligt att göra några uppskattningar över hur många äldre som drabbas av undernäring.

Sex av tio personer som bor på äldreboenden och nästa fem av tio som med hemsjukvård- löper risk för undernäring. Detta är väl känt i den kommunala vården och runt om i landet, att det pågår ett intensivt förbättringsarbete. Att nattfastan ska understiga 11 timmar är ett mål som kräver förändringar i vardagens arbetsrutiner men som är möjligt att nå.

Mat är mer än bara kalorier. Det är en viktig del av människors livskvalitet. Det finns många boenden med både meningsfulla aktiviteter och god mat. Det bakas en hel del, högtider firas med goda måltider och ett och ett annat glas vin serveras när de äldre önskar, oavsett vad krögaren Leif Mannerström säger.

På SKL tar vi emot chefer och utvecklare från jordens alla hörn som vill göra studiebesök och lära av svensk äldreomsorg, som de ser som mycket kvalitativ och bra. Men i tidningarna i Sverige talar vi nästan enbart om hur dålig äldrevården är i alla dess beståndsdelar.

Vi kanske i stället borde fundera över hur vi kan komplettera det fantastiska arbete som görs inom hemtjänsten och på våra äldreboenden? Vi borde exempelvis bättre använda oss av de frivilligorganisationer som finns och de anhöriga och nära som har lust, möjlighet och tid. Och också anlita fler av de organisationer och företag som arbetar med att just komplettera hemtjänsten, genom att ge de äldre en mer glädjefylld och social vardag, bland annat genom socialt umgänge och kulturella upplevelser.

Vi får heller inte glömma internet och de kanaler som finns i form av exempelvis Skype och Sociala medier där man kan kommunicera med sina anhöriga, som i vissa fall bor långt från sina föräldrar.

När flyktingkrisen var ett faktum 2015 så uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt Sveriges befolkning att öppna sina hjärtan för de flyktingar som kom till vårt land. Det är kanske precis det som vi borde göra nu för våra äldre i Sverige – för dem som byggt upp det samhälle som vi lever i. Och jag lovar- gör vi det så kommer vi få så mycket visdom tillbaka.

Det är viktigt att vi inte skräms av onyanserade mediabilder, och att vi är realistiska med vad vi behöver förbättra inom äldreomsorgen. Så låt oss nu i stället föra en diskussion om vad som behövs i form av utbildningar och nya aktörer att samarbeta med. Allt för att skapa en värdig, kvalitativ och meningsfull äldreomsorg.

Gästblogg av Greger Bengtsson

Här gästbloggar Greger Bengtsson, samordnare på sektionen för socialtjänst på SKL.

Galten Särimner har återuppstått!

Socialtjänsten står inför många utmaningar. De demografiska förändringarna medför behov av såväl mer hemtjänst och fler platser på äldreboenden. Krav på ökad kvalité i äldreomsorgen kommer nästan dagligen i media. Personalkrisen, behov av fler bostäder för äldre, ensamkommande barn, misshandlade kvinnor, hushåll med svag ekonomi är andra frågor som kräver sin lösning i landets 290 kommuner.

Dessa förändringar har medfört en ansträngd ekonomisk situation för kommunerna som samtidigt har tagit emot rekordmånga flyktingar.

Regeringen har sett detta och tillför 10 miljarder per år till kommunerna och landstingen. Då har väl Åsa Regner rätt i att kräva att kommunerna tar sitt ansvar för välfärdssatsningar när de fått hela 10 miljarder? Eller?

Vi kan väl räkna efter för att till vad pengarna ska räcka? 23 procent går till landstingen – då återstår drygt 7 miljarder. Av dessa så fördelas drygt 70 procent ut till kommunerna utifrån flyktingmottagande. Tanken är att kompensera de kommuner som har haft de största kostnaderna för flyktingmottagandet – en tanke som de flesta av oss sympatiserar med.

Återstår 2 miljarder. När dessa fördelas ut till kommunerna ger det drygt 3 miljoner per år till en svensk mediankommun. Denna satsning ska ge fler bostäder för barn, vuxna och äldre, fler socionomer, mer nattpersonal på särskilda boenden – ja listan är ganska lång…

Dessutom, om statsbidragen ska vara värdesäkrade och kompensera för pris- och lönehöjningar samt demografi så att kommunerna kan behålla en oförändrad ambitionsnivå i välfärden behövs ytterligare 2, 4 miljarder varje år.

I kommunernas Sverige behövs höjningar av kommunalskatten eller ökad effektivitet för att behålla nuvarande ambitionsnivå. Men i statsrådens Sverige räcker pengar länge… Som i den nordiska mytologin där grisen Särimner slaktades på kvällen och blev en festmåltid, för att på morgonen därpå återuppstå pigg och kry.

//Greger Bengtsson

Barnäktenskap sätter oss på prov

Vad gör vi med barn som är gifta när de kommer till Sverige? Frågan har vuxit i takt med migrationen och även uppmärksammats i en politisk debatt där även socialtjänsten har stått i skottgluggen. Barnäktenskap är inte rätt och många med mig känner en frustration över detta. Vad säger egentligen lagen och vad kan vi göra?

Trots att Sverige arbetat aktivt mot barnäktenskap och förbjudit det i svensk lag kan minderåriga vara gifta i Sverige. Är man redan gift när man kommer till Sverige så accepterar vi äktenskapet om barnet är över 15 år. Det är bara de som är under 15 år som underkänns enligt vår nuvarande lagstiftning i Sverige eftersom det äktenskapet strider mot åldern för sexuellt samtycke. Detta sätter socialtjänsten i en svår situation, och det borde vara en prioriterad fråga att se över lagstiftningen på området.

Dessutom behöver fler instanser skärpa sina rutiner. Migrationsverket som är första instans har nu utarbetat förslag till standard för handläggning av asylärenden som rör barn som är gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden där SKL just har lämnat in sitt remissyttrande. Barnets bästa, menar vi, måste stå i centrum och hela processen behöver bli mer rättssäker.  En viktig rutin är att Migrationsverket enskilt borde utreda alla barn som söker skydd i Sverige så att de kan upptäcka barn som är gifta eller lever i äktenskapsliknande förhållanden. Vidare anser SKL att det är bra att Migrationsverket ska göra anmälan regelmässigt för alla identifierade barn som uppges gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden. En annan viktig del är tydlig information till hela familjen, ja till alla som anländer till Sverige, om hur Sverige ser på barnäktenskap.

Vad kan då socialtjänsten göra? Enskilda samtal bör föras med barnen även av socialtjänsten. Just att de är enskilda med barnet är avgörande. Idag sker dessa samtal ibland där maken är närvarande, vilket sätter barnet i en svår situation.

Det är inte heller lätt att bedöma situationen då flickorna ofta är i beroendeställning till sina män, men socialtjänsten ska alltid göra en förhandsbedömning av de aktuella barnen. Det är också bra att öppna en utredning eftersom det är svårt för dessa flickor att i enbart ett eller två samtal lita på en myndighet i ett nytt land och våga berätta hur deras situation ser ut. De som kommer till Sverige och uppges vara gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden kan vara traumatiserade och kan ha utsatts för olika övergrepp, både innan och under flykten till Sverige. Socialtjänsten har ett oerhört svårt och viktigt uppdrag, men jag skulle vilja uppmana till ökad kunskap, en del finns exempelvis här: http://www.hedersfortryck.se.

En nyckelfråga tror jag är att vara tydlig med vad som gäller i Sverige. Alla barn, oavsett om de är flickor eller pojkar, ska ha rätt att leva utan risk för att utsättas för övergrepp, hot och våld. De har rätt att få vara barn och de har rätt till både en trygg uppväxt och utbildning.

Gästblogg av Fredrik Hjulström

Här bloggar Fredrik Hjulström, handläggare på sektionen för socialtjänst.

Dags att börja arbeta med riskbedömningar

Många av oss minns nog det klassiska exemplet med Semmelweis som på 1800-talet försökte övertyga sina kollegor att de borde tvätta händerna innan de gick in till förlossningsavdelningen, annars riskerade mödrarna de skulle förlösa att dö i barnsängsfeber. Men trots både goda argument och empiri hade han begränsad framgång. De flesta fortsatte helt enkelt att göra som de alltid gjort. Vi ska vara glada att hälso- och sjukvården har ändrat perspektiv sedan dess.

Idag definierar sig hälso- och sjukvården som en högriskverksamhet och de tittar mycket på hur HRO-organisationer (high reliability organisations) arbetar, exempel på sådana är flyg- och kärnkraftsindustrin. Dessa branscher har, vilket vi alla är tacksamma för, en välutvecklad säkerhetskultur och en hög riskmedvetenhet. Det innebär att ledare och medarbetare på alla nivåer skapar beredskap för att förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser. Riktigt lika långt har inte den svenska hälso- och sjukvården kommit, men de är en bra bit på väg.

Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) hanterar patientskadeförsäkringen och har djup kunskap om hur man bedömer och beräknar risker inom hälso- och sjukvården. De har haft i uppdrag av SKL att titta på hur långt socialtjänstens barn och ungdomsområde kommit med att få kontroll över verksamhetens risker. De konstaterar att regelverken är många och svåröverskådliga, systematiken i arbetet låg och att de lokala skillnaderna tycks vara stora. LÖF menar att barn- och ungdomsvården måste börja med att genomföra systematiska kartläggningar av sina processer för att kunna förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser.

Hur många incidenter som skett och hur många som skadats inom flyget är en knapptryckning bort. Hur många som drabbats av skador i vården är också möjligt att få fram. Men hur många som skadats direkt eller indirekt inom barn- och ungdomsvården, konstaterade redan vanvårdutredningen, har vi begränsade kunskaper om. Även om de Lex Sarah-anmälningar som görs till IVO kan ge en fingervisning om omfattningen.

Hur kan det vara så stora skillnader mellan olika verksamheter som alla påverkar människors liv och hälsa och i värsta fall leder till dödsfall? Trots allt har ju hälso- och sjukvården och socialtjänsten delvis samma regelverk på området. Skillnaderna beror troligtvis på tradition och kultur. Barn- och ungdomsvården är lekmannastyrd, den är mer norm, lag- och regelstyrd än kunskapsstyrd. När fel begås lyfts fortfarande ofta individuella misstag fram i ställer för att undersöka hur systemet bidragit till händelsen.

Är det inte dags för oss inom barn- och ungdomsvården att lämna kulturen på Semmelweis barnkliniker bakom oss och fullt ut acceptera att även vi arbetar i en högriskverksamhet som ställer krav på oss att skapa förutsättningar för att förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser. Det handlar trots allt om unga människors liv och hälsa.

Varför skriver ingen om den goda vården och omsorgen?

Efter en innehållsrik dag på en länsdialog i Kalmar där jag blev inspirerad av allt gott arbete som görs inom socialtjänsten reste jag tillbaka till Stockholm. Det var befriande att med egna ögon och öron få ta del av allt det som är bra inom vårt område. Alltför sällan är det någon som skriver om det, inte minst media.

Jag hamnade bredvid en vacker dam i 70 års åldern som kämpade med tårarna. När jag tog mod till mig och undrade varför hon var så ledsen berättade hon att hon just hade hälsat på sin mamma som var långt över 90 år. Mamman hade bestämt sig för att livet, även om det hade varit gott, inte längre var något för henne. Nu låg hon för döden.

På äldreboendet var de stöttande. Damen berättade hur hon fick bo i en extrasäng bredvid mammans säng och personalens varma omsorg hade räckt till dem båda. Vi talade en stund om döden och om äldreomsorgen i Sverige som kvinnan lovordade.

Jag blev varm av att höra hur fint personalen stöttade både mor och dotter i en av livets svåraste stunder. Att befinna sig i livets slutskede är att vara en av samhällets mest utsatta och behövande. Det är, tycker jag, en av samhällets allra viktigaste uppgifter att ge en god, värdig och individuellt anpassad vård och omsorg till alla som behöver. Det är en uppgift som dessutom kommer att växa. Vi står idag inför världens äldsta befolkning.

Jag tänkte på det arbete vi just nu gör på SKL när vi arbetar med en rekommendation för att stärka kvaliteten på omsorgen nattetid på särskilda boenden för äldre. Vi tar fram den i dialog med kommuner, Föreningen Sveriges socialchefer, FAMNA och Vårdföretagarna. Precis som tanken är i socialtjänstförordningen ska den enskildes behov vara styrande. De områden vi fokuserar på är delaktighet, arbetsmetoder, hur vi använder bemanning och möjligheten att använda välfärdsteknik för att förenkla arbetet.

När resan var slut och det var dags att ta farväl visade damen mig en bok hon fått av personalen på äldreboendet. Den handlade om hur vi kan ta hand om oss själva och våra anhöriga i livets slutskede. Hon berättade hur tacksam hon är över att personalen sagt att hon kan ringa när hon vill för att få hjälp att hantera smärtan och sorgen.

Nu var det min tur att bli riktigt rörd.

Samtidigt blev jag irriterad, ja nästan arg. Varför beskrivs så sällan detta i media? Säljer det inte?

Det finns så mycket bra att berätta om arbetet som görs i äldreomsorgen idag. Det är dags att vi ser till att det sker.

Författare:
Kommentarer: 3
Kategori: Okategoriserade

Gästgblogg av Kjerstin Bergman

Kjerstin Bergman, nationell samordnare för Barn och Unga på sektionen för vård och socialtjänst på SKL gästbloggar.

Dags att tänka om – myndighetsutövningen kan inte hjälpa alla barn

Anmälningar till socialtjänsten rapporteras öka vilket bland annat beror på att anmälningsskyldigheten har utökats. Samtidigt får socialtjänsten fler rutinmässiga anmälningar från andra myndigheter, exempelvis rapporteras skolk över en viss nivå eller uteblivet besök hos folktandvården. Det verkar som om förväntningarna på skola och andra aktörer numera handlar om att enbart följa anmälningsplikten och anmäla, i stället för att tillsammans arbeta förebyggande med tidigt stöd. Frågan är, vad uppnår vi med det? Skyddas verkligen fler barn tack vare detta?

Socialtjänsten förväntas idag, genom sin myndighetsutövning och sin utredningsverksamhet hjälpa alltfler barn i ett tidigt skede. När inflödet av anmälningar ökar på det här sättet blir frågan vad som händer med socialtjänstens unika kärnuppdrag, att skydda de barn och unga med de allra största behoven?

Vi vet inte hur effektiv myndighetsutövningen är för att skydda och stödja barn som far illa och riskerar fara illa eftersom det saknas nationell statistik. Enstaka studier har dock visat att av alla anmälningar sorteras upp emot två tredjedelar bort och endast en fjärdedel leder till insatser.

Samma utveckling finns i engelskspråkiga industriländer, där anmäls och utreds alltfler barn – bland annat beroende på att definitionen av “fara illa” har vidgats. Men det är fortfarande få barn och föräldrar som får insatser och det är fortfarande främst fattiga och socialt exkluderade familjer som blir föremål för socialtjänstens interventioner (Bilson A & Martin K, 2016, British Journal of Social Work). Detta görs, menar forskarna, utan att det finns evidens för att barnavårdsutredningen är effektiv för att förhindra att barn far illa. Forskarna anser att det behövs ett samhälle som arbetar för att reducera fattigdom och en socialtjänst som är mer human, som arbetar mer förebyggande med tidiga insatser, uppsökande verksamhet och grannskapsarbete. Men för att komma dit måste vi överge vår upptagenhet med att söka efter allt fler barn och föräldrar att utreda. Jag kan bara instämma.

Det är dags att vi tänker om även i vårt land. Det behövs lägre trösklar till effektiv hjälp, vilket inte verkar underlättas av en barnavårdsutredning efter anmälan. Lagstiftningen behöver ändras så att det går att ge tidiga insatser, som så kallad service, innan anmälan och utredning. Vi behöver lämna skrivborden och möta barnen och föräldrarna där de är – i skolan eller i bostadsområdet.

Författare: Kjerstin Bergman
kjerstin.bergman@skl.se

 

 

Författare:
Kommentarer: 12
Kategori: Okategoriserade

Sida 1 av 212
skl logotyp