En blogg från SKL

SKL:s socialtjänstblogg

Aktuellt om äldreomsorg, barn och unga, missbruk och beroende, funktionshindersfrågor och annat inom socialtjänsten.

Nyanlända får jobb i Sunne

Det talas idag mycket om vilka problem flyktingvågen skapat. Att vårt samhälle ”inte klarar uppdraget”. Även i politiken är tongångarna sådana. Det sorgliga är att det verkar som om vi bara kan se ett perspektiv i taget. Det jag saknar är de berättelser vi får när vi besöker avfolkningskommuner där många har sett flyktingarna som en möjlighet, ur ett rent egoistiskt perspektiv. Utan att på något sätt förringa utmaningarna tänker jag dela med mig av ett sådant exempel. Sunne.

Kanske sattes förutsättningarna redan innan den ”stora” flyktingvågen för hur det skulle gå sen, vem vet? Men 2014, när det första flyktingboendet skulle öppnas i Sunne höll dåvarande socialnämndsordföranden Gunilla Ingemyr ett brandtal i fullmäktige. ”Sunne ska bli bäst i Sverige på att ta emot flyktingar” sa hon. Talet var förebådande. Ett år senare stod Sunne inför den största flyktingvåg de upplevt när 1300 asylsökande placerades i kommunen med drygt 13 000 invånare.

”Jag minns det talet”, berättar Kristina Lundberg på enheten för Näringsliv och tillväxt. ”Det gav mig gåshud och jag tror att det var ett viktigt avstamp för allt som hände sen”.

När 100 ensamkommande kom under hösten 2015 ställde invånarna upp och ordnade 60 nya familjehemsplatser på kort tid. En familj öppnade sitt hem dagen före julafton.

Sunne är en kommun som har jobb men saknar arbetskraft till ett brett näringsliv där 72 procent av jobben inte kräver akademisk utbildning. Det som hände var att Sunne tidigt förstod att de asylsökande som kom 2015 var en tillväxtresurs. Kristina berättar hur de åkte till flyktingförläggningen och tog reda på vilka kompetenser det fanns där. Sedan dammsög man kommunen på praktikplatser. Med 150 praktikplatser skulle alla som ville få möjlighet att komma ut i arbetslivet. Tanken var att se till att asyltiden skulle bli en aktiv förberedelsetid med målet att när den asylsökanden väl fått uppehållstillstånd skulle man ha lagt jobbet för att kunna gå ut i jobb.

Idag har Sunne fått förstärkning bland annat från AMIF (Asyl-, migrations och integrationsfonden) för att fortsätta arbeta enligt modellen i projektet ”Connecting people”. Nour Aghy som är projektledare kom som asylsökande till Sunne 2014. Idag talar hon flytande svenska och hon arrangerar möten om livet utanför förläggningen för de 350 personer som fortfarande bor där. ”Connecting people betyder en effektiv väntetid” säger Nour och betonar hur viktigt det är, inte minst psykiskt att få någon form av sysselsättning under asyltiden.

När de asylsökande sedan ska ut på praktikplatserna följer man upp hur det går och finns till hands när det uppstår missförstånd eller frågor. Det är målmedvetna insatser under väntan på uppehållstillstånd.

Arbetet har gett imponerande resultat. 69 procent är sysselsatta efter den tvååriga etableringstiden. Detta placerar Sunne på en andraplats i Sverige. Ur ett större perspektiv kan vi fråga oss om vi ens själva kan leva upp till den siffran när det gäller våra svenskfödda gymnasieungdomar? Kommer 69 procent vara i utbildning eller arbete när de lämnat gymnasiet?

Och det finns fler exempel på kommuner i framkant som satsar, och där flyktingar integreras. Flen, Växjö, Sala, Trelleborg, Botkyrka, Upplands Väsby, Olofström, bara för att nämna några. Kommuner vars självkänsla vuxit av att de har lyckats hantera en ovanligt påfrestande situation.  Invånarna har mobiliserat och ur det kommer – tillväxt.

Glöm att det var bättre förr

Den 2 juni tog min son Kalle sin socionomexamen vid Örebro Universitet. Många skulle säga att han går i mammas fotspår. Jag skulle säga att det gör han inte alls  för Kalle går verkligen sin egen väg. Dessutom är han mycket mer förberedd än vad jag var när jag gick ut socialhögskolan 1986 på samma universitet. Mycket har förändrats till det bättre under dessa år det vill jag lova.

Jag har följt Kalles utbildning, sett hans kurslitteratur, läst många av hans inlämningsuppgifter, haft otaliga diskussioner utifrån hans föreläsningar och dessutom har jag  hört honom stolt berätta om sin praktikplats i den sociala barn- och ungdomsvården i Örebro kommun. Där blev han en i gänget, fick medverka på utbildningar och ta ansvar för ärenden med ett bra handledarstöd. Det jag har sett är en socionomutbildning med hög kvalitet där praktiska inslag från verkligheten har varit ett stående inslag.

Jag har dock mött många socialchefer under åren som drömmande och nostalgiskt tittat tillbaka på 80- och 90 talets socionom- utbildningar. De har tyckt att de varit så mycket bättre. Jag kan dock med säkerhet säga att hade jag fått den förberedelse och kunskap som Kalle nu fått hade jag klarat övergången mycket bättre till yrkeslivet när jag gick ut 1986.

Det vi socialchefer glömmer när vi idealiserar dåtidens utbildningar och hur förberedda de examinerade var är de stora förändringar som skett inom yrket. Idag är verksamheten specialiserad, detaljreglerad, evidensbaserad och till viss del också privatiserad. En del förändringar har  varit  positiva men inte alla. Vi har i vår iver att likna den privata marknadens sätt att arbeta infört ex New public management i ett komplext  kommunalt system. Många av reformerna har självfallet varit nödvändiga som evidens, systematisk uppföljning  och forskning utifrån Kerstin Wigzells upprop på 90-talet men en hel  del har blivit fel. Det har blivit viktigare att följa reglerna än att göra rätt saker för dem vi är till för och det har uppstått en ängslighet inom hela kåren. En del av det här har kommit från staten men en hel del har vi kunnat påverka själva.

Jag tycker ändå att Sveriges socialtjänster, deras chefer och politiker är modiga, självkritiska och kloka. De har gjort sin analys. Vad de ser är att det behövs en del hjälp från staten i form av mindre detaljreglering, bättre lagstöd att arbeta riktat förebyggande men också vidareutbildning/specialistutbildning på nationell nivå  och trainee program samt statligt ekonomiskt stöd i att snabbare öka teknikanvändningen.

De ser behovet av att samarbeta och kämpar för lättare former för avtalssamverkan. De regionala stödstrukturen behöver lagregleras och finansieringsprincipen bör gälla så att mellanstora  och små kommuner är garanterad stöd i implementering av kunskapsutveckling.

Det jag är mest stolt över är modet  att se vad de själva kan förändra. Många av landet kommuner är också inne i en  förändringsprocess där de förändrar sina arbetssätt i hela verksamheten.

När två av klassens favoritlärare, Jurgen Degner universitetslektor och Helen Lindström Universitetsadjunkt vid Kalles examen talade till de blivande socionomerna imponerade deras tal djupt på mig. De förmedlade bilden av ett värdefullt, roligt arbete där de kommer oerhört mycket från klienterna. Det är ett arbete som är omväxlande,  viktigt och ibland svårt där mod, empatisk förmåga, kritiskt tänkande och tro på brukarna/klienterna är några av de viktigaste hörnstenarna. Dem gav verkligen de nya studenterna en nyanserad och fin bild av en god framtid i ett kommande arbetsliv.

Så upp till kamp som vi sa på 70-80 talet, alla chefer och politiker i socialtjänsten! Glöm att det var bättre förr! Nu blickar vi framåt och bygger framtidens socialtjänst. Nu fortsätter vi vara modiga och se vad vi själva kan åstadkomma för att åter igen bli en kreativ och stimulerande arbetsplats dit våra nyutexaminerade socionomer söker sig och vill stanna.

Ha nu en riktigt härlig och avkopplande sommar !

Dags att öppna våra hjärtan för dem som byggt vårt samhälle

Undernäring är ett område där vård och omsorg ofta får kritik och det med rätta. Men att därifrån hävda att 75 000 äldre i Sverige är allvarligt undernärda och att 15 000 av dem riskerar att dö inom en nära framtid, det är siffror vi inte känner igen.

Geriatrikern Yngve Gustavsson gästade under våren programmet Gomorron Sverige där han sa: ”Vi vet att mer än hälften av de gamla på svenska äldreboenden är undernärda. Det betyder att 15. 000 personer i äldrevården svälter ihjäl”. Han nämner dock att det har blivit lite bättre de senaste tio åren, men att problemet fortfarande är gigantiskt.

Senior alert är ett kvalitetsregister där personal som arbetar med sköra och sjuka äldre får stöd i att på ett systematiskt sätt förebygga just undernäring.  Vid konstaterad risk ska en orsaksanalys genomföras och förebyggande insatser sättas in. Personens vikt följs upp regelbundet för att veta om åtgärderna ger resultat.

Det är stor skillnad mellan att ha risk för undernäring och att vara undernärd. En person med låg vikt behöver inte vara undernärd och en överviktig person kan vara undernärd. Nationella bedömningar avseende undernäring görs inte idag. Därför är det inte möjligt att göra några uppskattningar över hur många äldre som drabbas av undernäring.

Sex av tio personer som bor på äldreboenden och nästa fem av tio som med hemsjukvård- löper risk för undernäring. Detta är väl känt i den kommunala vården och runt om i landet, att det pågår ett intensivt förbättringsarbete. Att nattfastan ska understiga 11 timmar är ett mål som kräver förändringar i vardagens arbetsrutiner men som är möjligt att nå.

Mat är mer än bara kalorier. Det är en viktig del av människors livskvalitet. Det finns många boenden med både meningsfulla aktiviteter och god mat. Det bakas en hel del, högtider firas med goda måltider och ett och ett annat glas vin serveras när de äldre önskar, oavsett vad krögaren Leif Mannerström säger.

På SKL tar vi emot chefer och utvecklare från jordens alla hörn som vill göra studiebesök och lära av svensk äldreomsorg, som de ser som mycket kvalitativ och bra. Men i tidningarna i Sverige talar vi nästan enbart om hur dålig äldrevården är i alla dess beståndsdelar.

Vi kanske i stället borde fundera över hur vi kan komplettera det fantastiska arbete som görs inom hemtjänsten och på våra äldreboenden? Vi borde exempelvis bättre använda oss av de frivilligorganisationer som finns och de anhöriga och nära som har lust, möjlighet och tid. Och också anlita fler av de organisationer och företag som arbetar med att just komplettera hemtjänsten, genom att ge de äldre en mer glädjefylld och social vardag, bland annat genom socialt umgänge och kulturella upplevelser.

Vi får heller inte glömma internet och de kanaler som finns i form av exempelvis Skype och Sociala medier där man kan kommunicera med sina anhöriga, som i vissa fall bor långt från sina föräldrar.

När flyktingkrisen var ett faktum 2015 så uppmanade statsminister Fredrik Reinfeldt Sveriges befolkning att öppna sina hjärtan för de flyktingar som kom till vårt land. Det är kanske precis det som vi borde göra nu för våra äldre i Sverige – för dem som byggt upp det samhälle som vi lever i. Och jag lovar- gör vi det så kommer vi få så mycket visdom tillbaka.

Det är viktigt att vi inte skräms av onyanserade mediabilder, och att vi är realistiska med vad vi behöver förbättra inom äldreomsorgen. Så låt oss nu i stället föra en diskussion om vad som behövs i form av utbildningar och nya aktörer att samarbeta med. Allt för att skapa en värdig, kvalitativ och meningsfull äldreomsorg.

Gästblogg av Greger Bengtsson

Här gästbloggar Greger Bengtsson, samordnare på sektionen för socialtjänst på SKL.

Galten Särimner har återuppstått!

Socialtjänsten står inför många utmaningar. De demografiska förändringarna medför behov av såväl mer hemtjänst och fler platser på äldreboenden. Krav på ökad kvalité i äldreomsorgen kommer nästan dagligen i media. Personalkrisen, behov av fler bostäder för äldre, ensamkommande barn, misshandlade kvinnor, hushåll med svag ekonomi är andra frågor som kräver sin lösning i landets 290 kommuner.

Dessa förändringar har medfört en ansträngd ekonomisk situation för kommunerna som samtidigt har tagit emot rekordmånga flyktingar.

Regeringen har sett detta och tillför 10 miljarder per år till kommunerna och landstingen. Då har väl Åsa Regner rätt i att kräva att kommunerna tar sitt ansvar för välfärdssatsningar när de fått hela 10 miljarder? Eller?

Vi kan väl räkna efter för att till vad pengarna ska räcka? 23 procent går till landstingen – då återstår drygt 7 miljarder. Av dessa så fördelas drygt 70 procent ut till kommunerna utifrån flyktingmottagande. Tanken är att kompensera de kommuner som har haft de största kostnaderna för flyktingmottagandet – en tanke som de flesta av oss sympatiserar med.

Återstår 2 miljarder. När dessa fördelas ut till kommunerna ger det drygt 3 miljoner per år till en svensk mediankommun. Denna satsning ska ge fler bostäder för barn, vuxna och äldre, fler socionomer, mer nattpersonal på särskilda boenden – ja listan är ganska lång…

Dessutom, om statsbidragen ska vara värdesäkrade och kompensera för pris- och lönehöjningar samt demografi så att kommunerna kan behålla en oförändrad ambitionsnivå i välfärden behövs ytterligare 2, 4 miljarder varje år.

I kommunernas Sverige behövs höjningar av kommunalskatten eller ökad effektivitet för att behålla nuvarande ambitionsnivå. Men i statsrådens Sverige räcker pengar länge… Som i den nordiska mytologin där grisen Särimner slaktades på kvällen och blev en festmåltid, för att på morgonen därpå återuppstå pigg och kry.

//Greger Bengtsson

Barnäktenskap sätter oss på prov

Vad gör vi med barn som är gifta när de kommer till Sverige? Frågan har vuxit i takt med migrationen och även uppmärksammats i en politisk debatt där även socialtjänsten har stått i skottgluggen. Barnäktenskap är inte rätt och många med mig känner en frustration över detta. Vad säger egentligen lagen och vad kan vi göra?

Trots att Sverige arbetat aktivt mot barnäktenskap och förbjudit det i svensk lag kan minderåriga vara gifta i Sverige. Är man redan gift när man kommer till Sverige så accepterar vi äktenskapet om barnet är över 15 år. Det är bara de som är under 15 år som underkänns enligt vår nuvarande lagstiftning i Sverige eftersom det äktenskapet strider mot åldern för sexuellt samtycke. Detta sätter socialtjänsten i en svår situation, och det borde vara en prioriterad fråga att se över lagstiftningen på området.

Dessutom behöver fler instanser skärpa sina rutiner. Migrationsverket som är första instans har nu utarbetat förslag till standard för handläggning av asylärenden som rör barn som är gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden där SKL just har lämnat in sitt remissyttrande. Barnets bästa, menar vi, måste stå i centrum och hela processen behöver bli mer rättssäker.  En viktig rutin är att Migrationsverket enskilt borde utreda alla barn som söker skydd i Sverige så att de kan upptäcka barn som är gifta eller lever i äktenskapsliknande förhållanden. Vidare anser SKL att det är bra att Migrationsverket ska göra anmälan regelmässigt för alla identifierade barn som uppges gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden. En annan viktig del är tydlig information till hela familjen, ja till alla som anländer till Sverige, om hur Sverige ser på barnäktenskap.

Vad kan då socialtjänsten göra? Enskilda samtal bör föras med barnen även av socialtjänsten. Just att de är enskilda med barnet är avgörande. Idag sker dessa samtal ibland där maken är närvarande, vilket sätter barnet i en svår situation.

Det är inte heller lätt att bedöma situationen då flickorna ofta är i beroendeställning till sina män, men socialtjänsten ska alltid göra en förhandsbedömning av de aktuella barnen. Det är också bra att öppna en utredning eftersom det är svårt för dessa flickor att i enbart ett eller två samtal lita på en myndighet i ett nytt land och våga berätta hur deras situation ser ut. De som kommer till Sverige och uppges vara gifta eller som lever i äktenskapsliknande förhållanden kan vara traumatiserade och kan ha utsatts för olika övergrepp, både innan och under flykten till Sverige. Socialtjänsten har ett oerhört svårt och viktigt uppdrag, men jag skulle vilja uppmana till ökad kunskap, en del finns exempelvis här: http://www.hedersfortryck.se.

En nyckelfråga tror jag är att vara tydlig med vad som gäller i Sverige. Alla barn, oavsett om de är flickor eller pojkar, ska ha rätt att leva utan risk för att utsättas för övergrepp, hot och våld. De har rätt att få vara barn och de har rätt till både en trygg uppväxt och utbildning.

Gästblogg av Fredrik Hjulström

Här bloggar Fredrik Hjulström, handläggare på sektionen för socialtjänst.

Dags att börja arbeta med riskbedömningar

Många av oss minns nog det klassiska exemplet med Semmelweis som på 1800-talet försökte övertyga sina kollegor att de borde tvätta händerna innan de gick in till förlossningsavdelningen, annars riskerade mödrarna de skulle förlösa att dö i barnsängsfeber. Men trots både goda argument och empiri hade han begränsad framgång. De flesta fortsatte helt enkelt att göra som de alltid gjort. Vi ska vara glada att hälso- och sjukvården har ändrat perspektiv sedan dess.

Idag definierar sig hälso- och sjukvården som en högriskverksamhet och de tittar mycket på hur HRO-organisationer (high reliability organisations) arbetar, exempel på sådana är flyg- och kärnkraftsindustrin. Dessa branscher har, vilket vi alla är tacksamma för, en välutvecklad säkerhetskultur och en hög riskmedvetenhet. Det innebär att ledare och medarbetare på alla nivåer skapar beredskap för att förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser. Riktigt lika långt har inte den svenska hälso- och sjukvården kommit, men de är en bra bit på väg.

Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) hanterar patientskadeförsäkringen och har djup kunskap om hur man bedömer och beräknar risker inom hälso- och sjukvården. De har haft i uppdrag av SKL att titta på hur långt socialtjänstens barn och ungdomsområde kommit med att få kontroll över verksamhetens risker. De konstaterar att regelverken är många och svåröverskådliga, systematiken i arbetet låg och att de lokala skillnaderna tycks vara stora. LÖF menar att barn- och ungdomsvården måste börja med att genomföra systematiska kartläggningar av sina processer för att kunna förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser.

Hur många incidenter som skett och hur många som skadats inom flyget är en knapptryckning bort. Hur många som drabbats av skador i vården är också möjligt att få fram. Men hur många som skadats direkt eller indirekt inom barn- och ungdomsvården, konstaterade redan vanvårdutredningen, har vi begränsade kunskaper om. Även om de Lex Sarah-anmälningar som görs till IVO kan ge en fingervisning om omfattningen.

Hur kan det vara så stora skillnader mellan olika verksamheter som alla påverkar människors liv och hälsa och i värsta fall leder till dödsfall? Trots allt har ju hälso- och sjukvården och socialtjänsten delvis samma regelverk på området. Skillnaderna beror troligtvis på tradition och kultur. Barn- och ungdomsvården är lekmannastyrd, den är mer norm, lag- och regelstyrd än kunskapsstyrd. När fel begås lyfts fortfarande ofta individuella misstag fram i ställer för att undersöka hur systemet bidragit till händelsen.

Är det inte dags för oss inom barn- och ungdomsvården att lämna kulturen på Semmelweis barnkliniker bakom oss och fullt ut acceptera att även vi arbetar i en högriskverksamhet som ställer krav på oss att skapa förutsättningar för att förutse, förebygga och hantera risker och avvikelser. Det handlar trots allt om unga människors liv och hälsa.

Varför skriver ingen om den goda vården och omsorgen?

Efter en innehållsrik dag på en länsdialog i Kalmar där jag blev inspirerad av allt gott arbete som görs inom socialtjänsten reste jag tillbaka till Stockholm. Det var befriande att med egna ögon och öron få ta del av allt det som är bra inom vårt område. Alltför sällan är det någon som skriver om det, inte minst media.

Jag hamnade bredvid en vacker dam i 70 års åldern som kämpade med tårarna. När jag tog mod till mig och undrade varför hon var så ledsen berättade hon att hon just hade hälsat på sin mamma som var långt över 90 år. Mamman hade bestämt sig för att livet, även om det hade varit gott, inte längre var något för henne. Nu låg hon för döden.

På äldreboendet var de stöttande. Damen berättade hur hon fick bo i en extrasäng bredvid mammans säng och personalens varma omsorg hade räckt till dem båda. Vi talade en stund om döden och om äldreomsorgen i Sverige som kvinnan lovordade.

Jag blev varm av att höra hur fint personalen stöttade både mor och dotter i en av livets svåraste stunder. Att befinna sig i livets slutskede är att vara en av samhällets mest utsatta och behövande. Det är, tycker jag, en av samhällets allra viktigaste uppgifter att ge en god, värdig och individuellt anpassad vård och omsorg till alla som behöver. Det är en uppgift som dessutom kommer att växa. Vi står idag inför världens äldsta befolkning.

Jag tänkte på det arbete vi just nu gör på SKL när vi arbetar med en rekommendation för att stärka kvaliteten på omsorgen nattetid på särskilda boenden för äldre. Vi tar fram den i dialog med kommuner, Föreningen Sveriges socialchefer, FAMNA och Vårdföretagarna. Precis som tanken är i socialtjänstförordningen ska den enskildes behov vara styrande. De områden vi fokuserar på är delaktighet, arbetsmetoder, hur vi använder bemanning och möjligheten att använda välfärdsteknik för att förenkla arbetet.

När resan var slut och det var dags att ta farväl visade damen mig en bok hon fått av personalen på äldreboendet. Den handlade om hur vi kan ta hand om oss själva och våra anhöriga i livets slutskede. Hon berättade hur tacksam hon är över att personalen sagt att hon kan ringa när hon vill för att få hjälp att hantera smärtan och sorgen.

Nu var det min tur att bli riktigt rörd.

Samtidigt blev jag irriterad, ja nästan arg. Varför beskrivs så sällan detta i media? Säljer det inte?

Det finns så mycket bra att berätta om arbetet som görs i äldreomsorgen idag. Det är dags att vi ser till att det sker.

Författare:
Kommentarer: 3
Kategori: Okategoriserade

Gästgblogg av Kjerstin Bergman

Kjerstin Bergman, nationell samordnare för Barn och Unga på sektionen för vård och socialtjänst på SKL gästbloggar.

Dags att tänka om – myndighetsutövningen kan inte hjälpa alla barn

Anmälningar till socialtjänsten rapporteras öka vilket bland annat beror på att anmälningsskyldigheten har utökats. Samtidigt får socialtjänsten fler rutinmässiga anmälningar från andra myndigheter, exempelvis rapporteras skolk över en viss nivå eller uteblivet besök hos folktandvården. Det verkar som om förväntningarna på skola och andra aktörer numera handlar om att enbart följa anmälningsplikten och anmäla, i stället för att tillsammans arbeta förebyggande med tidigt stöd. Frågan är, vad uppnår vi med det? Skyddas verkligen fler barn tack vare detta?

Socialtjänsten förväntas idag, genom sin myndighetsutövning och sin utredningsverksamhet hjälpa alltfler barn i ett tidigt skede. När inflödet av anmälningar ökar på det här sättet blir frågan vad som händer med socialtjänstens unika kärnuppdrag, att skydda de barn och unga med de allra största behoven?

Vi vet inte hur effektiv myndighetsutövningen är för att skydda och stödja barn som far illa och riskerar fara illa eftersom det saknas nationell statistik. Enstaka studier har dock visat att av alla anmälningar sorteras upp emot två tredjedelar bort och endast en fjärdedel leder till insatser.

Samma utveckling finns i engelskspråkiga industriländer, där anmäls och utreds alltfler barn – bland annat beroende på att definitionen av “fara illa” har vidgats. Men det är fortfarande få barn och föräldrar som får insatser och det är fortfarande främst fattiga och socialt exkluderade familjer som blir föremål för socialtjänstens interventioner (Bilson A & Martin K, 2016, British Journal of Social Work). Detta görs, menar forskarna, utan att det finns evidens för att barnavårdsutredningen är effektiv för att förhindra att barn far illa. Forskarna anser att det behövs ett samhälle som arbetar för att reducera fattigdom och en socialtjänst som är mer human, som arbetar mer förebyggande med tidiga insatser, uppsökande verksamhet och grannskapsarbete. Men för att komma dit måste vi överge vår upptagenhet med att söka efter allt fler barn och föräldrar att utreda. Jag kan bara instämma.

Det är dags att vi tänker om även i vårt land. Det behövs lägre trösklar till effektiv hjälp, vilket inte verkar underlättas av en barnavårdsutredning efter anmälan. Lagstiftningen behöver ändras så att det går att ge tidiga insatser, som så kallad service, innan anmälan och utredning. Vi behöver lämna skrivborden och möta barnen och föräldrarna där de är – i skolan eller i bostadsområdet.

Författare: Kjerstin Bergman
kjerstin.bergman@skl.se

 

 

Författare:
Kommentarer: 12
Kategori: Okategoriserade

Svårt att jobba tryggt med integration med den nya lagen

För några veckor sedan hade jag ett möte på Regeringskansliet för att diskutera den nya utlänningslagen som handlar om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige.  Jag ser en stor utmaning med den, inte minst ur socialtjänstens synvinkel. Hur ska man kunna jobba tryggt med integration enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen när förutsättningarna är så oklara?

Den nya tillfälliga lagen träder med största sannolikhet i kraft den 20 juli i år. De barn, ensamkommande eller tillsammans med vårdnadshavare, som omfattas av den nya lagstiftningen är de som har lämnat in sin asylansökan efter den 24 november 2015, eller har hunnit fylla 18 år innan ett beslut har fattats.

Vid mötet på Regeringskansliet med en högt uppsatt tjänsteman framförde jag mina tankar om den nya lagen. Det svar jag fick var: ”Åsa, du har missuppfattat detta. Vi har samma integrationspolitik, det enda vi ändrar är migrationspolitiken. Du förstår lagen är tillfällig och när de tre åren gått så kommer de flesta få stanna.” Jag replikerade med att det är ju svårt att veta idag eftersom vi inte vet hur den politikiska situationen ser ut om tre år.

Det som var självklart för honom var inte lika självklart för mig. Jag frågade honom; ”Så du menar att socialtjänsten ska fortsätta jobba långsiktigt med de barn som kom efter 24 november 2015?”. Jag förklarade för honom vad jag menade. Att den nya lagen troligen kommer att innebära nya och svårare förutsättningar för socialtjänstens arbete. Socialtjänsten är skolad och duktig på att ta hand om och skydda de hjälpbehövande, men de behöver också rätt förutsättningar för att kunna göra sitt jobb bra. Barnen riskerar att hamna i kläm och givetvis kommer den att påverka förhållningssättet hos personalen.

Tjänstemannen hade inte tänkt i dessa banor men kunde förstå hur jag menade. Vi avslutade vårt samtal och han tackade mig för att jag upplyst honom om socialtjänstens funderingar och oro och han lovade att föra dessa tankar vidare.

Efter mötet har jag funderat över vilket förhållningssätt jag ska ha när jag möter socialtjänsten på mina resor i Sverige. Något som jag tycker är viktigt är att få veta är vilket stöd Sveriges socialtjänst, familjehem, gode män och skolpersonal behöver för att kunna utföra ett bra arbete under den här tiden då den nya lagen gäller? Hur kan SKL ge det stöd som behövs för att jobba långsiktigt trots denna osäkerhet?

Den stora utmaningen är hur socialtjänsten ska kunna jobba tryggt med integration enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen när förutsättningarna är så oklara? När ingen kommer att veta om ett tillfälligt uppehållstillstånd kommer att förlängas eller inte? När barn då får stanna på HVB under asylprocessen utan att bli behandlade som vuxna? Många menar att det blir svårt – för att inte säga omöjligt – att planera långsiktigt.

Oavsett intentionen kommer detta beslut att påverka hur vi kan och bör arbeta med ensamkommande barn och unga inom socialtjänsten.

Författare:
Kommentarer: Bli först att kommentera
Kategori: Okategoriserade

Gästblogg av Kjerstin Bergman

Kjerstin Bergman, nationell samordnare för Barn och Unga på sektionen för vård och socialtjänst på SKL gästbloggar här om socionombristen.

Fokusera istället för att splittra

Socionombristen diskuteras flitigt i media. Läget är problematiskt och det är lätt att bli nedslagen. Därför är det viktigt att påminna om att det pågår ett engagerat arbete ute i kommuner och regioner för att komma tillrätta med situationen. Utspel från Akademikerförbundet SSR om att SKL vill sänka kompetenskraven i den sociala barn-och ungdomsvården riskerar splittring istället för att fokusera på huvudfrågorna. SKL är inte och har aldrig varit ute efter att sänka några utbildningskrav. Tvärtom.

Jag har varit ute på länsdialoger i nära nog alla län och den prioriterade frågan för flertalet är just personalförsörjnings- och kompetensfrågan. Många kommuner har exempelvis anställt administratörer som avlastning. Sammanställningen av det regionala utvecklingsarbetet 2015 visar att hälften av länen har lagt upp gemensamma introduktionsprogram för nya socialsekreterare. Det här är ett konkret exempel på fokuserat samarbete mellan lokal, regional och nationell nivå, med regionerna som ankare och Socialstyrelsen som draghjälp.

SKL vill ha ett tillfälligt andrum från socionomkravet. Detta för att kunna rekrytera och behålla personal med lämplig högskoleutbildning och skapa ordning och reda för att kunna stärka kompetensen. Ett problem är exempelvis att Socialstyrelsen i sina föreskrifter går längre än lagstiftningen och ställer högre krav på kompetens än vad man tycks göra på socionomprogrammen. Det saknas också enhetliga valideringsnycklar. Idag kan en person med samma meriter få besked av en högskola att det behövs komplettering med en termin, medan en annan högskola kräver ett par år på skolbänken. Så kan vi inte ha det och vi arbetar för att ändra på detta.

I handlingsplanen säger vi att socionomexamen är grunden, men att det inte räcker eftersom det är en generalistutbildning utan fördjupade kunskaper om barn. Det viktigaste för att stärka kompetensen är att få till är en gedigen vidareutbildning – med inriktning social barn – och ungdomsvård. Och för att garantera något robust måste den inordnas i högskoleförordningen (jämför sjuksköterskornas vidareutbildningar). Socialstyrelsen har just nu ett uppdrag att upphandla vidareutbildningar på 7.5 högskolepoäng till erfarna socialsekreterare och arbetsledare. Det är utmärkt – men det räcker inte. Risken finns att det blir ett tomtebloss. Så kan vi inte ha det, och vi arbetar för att få mer långsiktighet.

Men det är ingen quick fix, och det är inget ensamjobb att åstadkomma stabilitet och ökad kompetens inom den sociala barn-och ungdomsvården. Vi behöver arbeta på alla nivåer, lokal, regional och nationell, tillsammans med högskolor, fackförbund och intresseorganisationer. Och vi behöver hålla fokus för att inte förlora oss i sidospåren.

av Kjerstin Bergman

 

Sida 1 av 212
skl logotyp